Hej mina vänner! Länge sedan jag skrev här, ca 12 veckor sedan ;)
Men visst var jag gravid! Nu ska jag berätta hela historian!

Jag skrev ju inlägget senast att det inte fungerade denna gång, och det var precis vad jag trodde. Kramperna som jag hade var fruktansvärda (och som ni kanske minns för några inlägg sedan så är jag mästare på att ta ut allting i förskott...). Men som sagt, jag var övertygad. Ca tre gånger per dag fick jag sådana kramper som varade i ca 20 sekunder som var som den starkaste mensvärken. Det kunde inte vara sant, nu kom mensen tänkte jag efter varje smärtattack. Jag var så ledsen. Embryot som vi hade sett på skärmen för bara ca 14 dagar sedan kanske var borta för alltid. Det var så fruktansvärt jobbigt. Så pass att vi bestämde oss för att vänta med nästa embryo tills senare i vår, för detta tog för mycket på oss.  

Men... vart var mensen? En dag sen... Joo men det har den ju varit förr... Två dagar sen, typiskt men det har den också varit förut. Tre dagar, jo men en gång så kom mensen inte först än 19 dagar efter äl. 5 dagar sen, joo detta kunde ju bli rekord. Kan det vara så att jag är så spänd att den inte kommer? Jag testade med lugnande yoga för att kroppen skulle kunna slappna av så att mensen skulle få komma. 

Den 7:e skulle jag testa och var tvungen att meddela kliniken om svaret. Dagen innan gick jag en timmas promenad med min vän Josie, och hon var helt övertygad om att jag var gravid. Nu i efterhand kan jag tänka mig att alla måste trott att jag var dum i huvudet som ens trodde någonting annat Mensen var väll en vecka sen. Samma kväll, den 6:e skulle jag äta chips med min favorit dipp. Dippen, som jag ätit miljontals gånger smakade fruktansvärt. Som om de hade krånglat till det med kryddningen. Konstigt. Detta var någonting som jag reagerade starkt på, kunde jag vara gravid trots allt? Nää... 

Testdagen... Den läskigaste morgonen i mitt liv! Även fast jag visste att jag inte var gravid, så kan man ju ändå inte INTE vara nervös. Jag tänkte: jag ska inte titta på testet! Jag försökte febrilt att lägga plastförpackningen över stickan så att jag inte skulle kunna titta, men den föll av, flera gånger. Och jag kunde inte titta bort! Jag ser hur värdens starkaste linje kommer fram först, typiskt kontrollinjen. Sen tittade jag faktiskt bort en stund. När jag tittade igen såg jag ett ytterligare, svagare sträck! WHAT???!!!! Glädjens glädje!!! Men vänta nu! Där kom paniken. Om jag var gravid nu skulle teststräcket vara jättestarkt eftersom jag är så pass många dagar sen. Ett svagt sträck kunde ju innebära ett pågående missfall. Att se ett svagare sträck var någon jag varit rädd för. Så jag kollar noggrant på anvisningarna. What? Det svaga sträcket var kontrollsträcket och det megastarka var TESTSTRÄCKET! :D Helt sjukt! Hcg nivåerna är perfekta. Detta är första gången som jag gråter av lycka i hela mitt liv.

 

(Var bara tvungen att köpa denna dagen efter!)

 

 

Springer in till sambon som ligger och sover och säger med handen för munnen "JAG ÄR GRAVID". Haha han ger tummen upp. Efter det kramades vi i säkert en halvtimma. Efter det ringde jag min lillebror och Tilda och Josie! Vilken morgon!

Sen var jag tvungen att åka på ett seminarium. Det var något svårt att koncentrera sig! Jag svävade på moln. Aldrig i mitt liv har jag sett ett positivt gravtest med egna ögon. Trodde aldrig att jag skulle få se det heller. Men den 7:e december kommer jag aldrig att glömma. 

Det som jag minns mest från vecka 5 är att jag var konstant hungrig. Inte på något speciellt, men ändå hungrig. 

Men i vecka 5 och 6 mådde jag relativt bra. I vecka 7 började illamåendet. Duun duun. Men ändå var jag så glad att jag mådde illa! Detta har sträckt sig ända fram till vecka 11. Jag hade så otroligt svårt att få i mig någon mat alls. Allt smakade och luktade illa. Jag var inte sugen på något. Allt jag åt kom upp eller varvades med kväljningar. Här gick jag ner två-tre kilo. 

I vecka 8, dvs 7+0 var vi på det första ultraljudet på kliniken, den 21 december. Sååå nervösa. Tror att jag bara någon dag tidigare började må illa, så jag hade tyckt att jag mådde FÖR bra. Men där var knytet. Liten som en böna, ca 1cm men med världens finaste pickande hjärta. Lillen var perfekt. Läkaren gav oss en missfallrisk på under 5%. Här kunde vi pusta ut något. Men jag var fortfarande ganska orolig. Så klart att man är. Samma dag gick vi även på en introgrej hos vår blivande MVC. Så spännande med all ny information. Dock visste jag  redan det mesta, som jag tror att många som försöker bli gravid redan vet.

(Mammas och pappas lilla skatt, den vakraste bild jag sett! Haft den inramad vid sängen så jag kunnat titta på miraklet varje dag)

 

 Kramperna som jag hade haft precis i början hade kommit tillbaka. Jag hade jätte ont några gånger per dag. Detta var runt nyår. Jag hade jobbat ganska mycket och kanske lite för mycket. Men nu blev vi faktiskt oroliga på riktigt. Så vi bokade snabbt ett ultraljud hos Mama mia i Stockholm. Dock kunde de inte ta emot oss först än den 14:de januari. Vilken plåga. Det var ca två veckor av att inte veta. Haha det pinsamma i situationen är att jag några dagar senare inser att detta kanske snarare är gaspains, och inte någonting värre. Haha! Men vi ville ändå se bebis. 

Så i torsdags var det äntligen dags att se bebisen igen. Inte lika nervöst denna gång, mer en positiv nervositet. Där var den. Och nu såg det ut som en riktig människa. Näsa, ögon, ben, armar, nacke! Sååå häftigt. Och gissa om det var en sprattlare!? Såå magiskt att se, vårt lilla mirakel. Bebisen mätte även en dag större än var den egentligen är, vilket betyder att den växer bättre än bäst! Såå fin! Vår lilla skatt. Nu börjar det kännas att vi ska bli tre. Senare samma dag så var det dags för inskrivning på MVC och vi fick träffa våran egna barnmorska. Supertrevlig. Så nöjda! Där togs många prover, och allt såg perfekt ut med mig. Därefter råkade jag köpa tre stycken omlott Bodys från Åhlens. KUNDE INTE HÅLLA MIG! Och dagen därpå råkade jag köpa några till. Man har ju längtat så länge efter detta och fingrarna kliar!

Den 25:e ska vi tillbaka till Mama Mia och göra ett KUB-ultraljud (själva blodprovet togs på MVC) och se bebisen igen. Då ska den ha växt till det dubbla på bara två veckor. Galet.